Bygget: År 1557 fick fiskarborgarna i Gävle, som då var den enda staden i Norrland, kungligt privilegium på allt strömmingsfiske längs Norrlandskusten mot att de i tull erlade var tionde tunna fisk till kronan.[2] Gävlefiskarna klagade hos kung Johan III, som 1591 förkunnade att de även fortsättningsvis skulle få fiska vid Storjungfrun, Agön och Bålsön i Hälsingland, Brämön i Medelpad samt Storön och Höglosmen i Ångermanland. Gävlefiskarna blev emellertid kvar även vid många andra gamla fiskelägen. De fiskande borgarna i Gävle seglade norrut i maj. I början av 1700-talet användes främst däckade jakter och odäckade eller halvdäckade haxar, men också storbåtar som var ett slags större skötbåtar. Med dessa fraktfartyg fördes borgarnas familjer till fiskeplatserna, där söner och drängar fick sköta fisket. Husfadern själv lämnade vanligen därefter hamnen för att bedriva fraktfart längs kusten, ibland så långt som till Pommern eller Danzig. I september eller oktober hämtades så familjen igen. På fartygen medfördes allehanda mindre husdjur såsom höns, getter, grisar och ankor samt de livsmedel som behövdes för vistelsen på fiskeplatsen. Under hela sommaren konserverades fisk i form av saltströmming, surströmming och krampsill (soltorkad strömming). Till hösten fraktades detta hem till Gävle för försäljning. År 1742 hemfördes 6 500 tunnor saltströmming och 1816 inte mindre än 10 000 tunnor. År 1764 fanns 60 haxar i Gävle. Antalet minskade under 1800-talet till 20–30 skutor år 1842 och fyra stycken år 1873. Den sista haxen var Erik August Grellssons Anna som seglades till Trysunda fram till 1899. Därefter användes Anna för fraktfart längs ostkusten. Berghamns fiskeläge låg utanför Härnösands tvåmilsgräns, så ganska snart in på 1600-talet var där omkring dussinet gävlefiskare. De fiskade på grund som Kistberget, Lapp-Nils, Brötaudden, Sten och Snela - fiskeplatsnamn som ända in på 1930-talet hade betydelse. Nu har de glömts. Sådana här lokala namnangivelser ingick ofta i skifteshandlingarna från kusten. Namnen hade ofta direkt samband med någon märk­lig händelse, egenhet eller med något annat som var speciellt utmärkande för platsen ifråga. Ett skeppsbrott kunde stå fadder för Skutbådan, det angav också varning för att platsen var ett "fastnor", där näten kunde fastna. En bra fiskeplats kunde markeras med namn som Matskrinet eller Silverhällan ... Det skulle dröja innan kapellet uppfördes i Berghamn. Då fanns där kvar endast sju gävlefiskare. I den gamla kapellboken nämns "att ka­pellet blev till byggnad anlagt år 1749 förmedelst privilegier och tillstånd av dåvarande landshövdingen Herr Axell Johan Gripenhielm samt Gävle stads magistrat, justitie borgmästaren Herr Johan Omnberg och politie borgmästaren Herr Peter Ennes". De sju gävlefiskarna hette Petter Fästbom, hamnfogde, Erik Berg, Anders Wallgren, Petter Norberg samt från 1752, vid kapellets färdigställande, Petter Collin, Christian Steen och Johan Seljström. Timmerstockar, virke, takspån m.m. skänktes till bygget av ortsbefolkningen; bönderna närmast hamnen en stock vardera och kyrkoherden Nils Sundius i Nora, som var den drivande parten bakom tillkomsten, hela tjugo stockar. Han ingav redan den 8 oktober 1749 en anhållan till Domkapitlet att "Några utav fiskerskapet i Gävle, som över somrarna fiska i Berg­hamnen, belägen här i Nora, åstunda högeligen att få bygga ett kapell i bemälda hamn, att därstädes sin gudstjänst få hålla på grund av de svårigheter dem möter att besöka gudstjänsten i Nora, viljande de själva vad kapellets uppbyggande angår försorg draga”. Men det blir först 1754 - efter tidigare trassliga turer mellan Consistorium och Sundius - som officiellt tillstånd ges. Då hade flera gudstjänster hållits i det redan färdigbyggda kapellet. Förutom tidigare kollekter till kapellets fullbordande så skänkte också kapellen i Barsta, Sörfällsviken, Norrfällsviken och Trysunda 1753 tillsammans 13 daler och 50 öre vilken summa med de andra räckte till inköpet av en malmklocka för 92 daler några år därefter. Guten i Gefle av E. Hillström". Den bär inskriptionen "1756. Då var probsten N. Sundius i Nora församling, hamnfogden E. Berg i Berghamnen, A. Wahlgren, P. Norberg, C. Steen, P. Collin, J. Selström, P. Fästboms änka. 1765 byggdes den vackra altarringen av listverk i rutform. Ett timglas som uppbärs av en ängel från 1800-talet inköptes för 27 daler

Predikstolen, troligen från Skogs kyrka, installerades inte förrän cirka 30 år efteråt. Skogs medeltida kyka fick en ny Predikstol 1750 och vid en KOL14 analys visade det sig att den troligen var från 1560-falet. Ett timglas som uppbärs av en ängel från 1800-talet köptes för 27 daler. Kapellet var påvert inrett med sina två bänkrader om mittgången med en halvmeterhög "tröskel" att forcera innan man kunde sätta sig. Svårt för de gamla men den stoppade kalldraget kring benen. Som alla andra kapell hade den inget innertak. Bärlinorna till takstolarna apterades till förvaring över vintern av fisknäten. Numera är trösklarna och bärlinorna borttagna. Kapellkassan visar ganska goda inkomster, "vad som föll i håvan", de första decennierna. Men i och med att gävlefiskarna mot slutet av 1700- talet började dra sig tillbaka från Berghamn sjönk intresset för kapellet.

Fattigbössa för 21 daler införskaffades 1765.